MOLLELINAS

Det är ett ord som gör att mitt hjärta slår ett slag mindre, ett ord som gör att tårarna brinner bakom ögonlocken. Det är ett ord som gör mig rädd, osäker. Jag känner mig så liten, och ack så tacksam att jag lever, är frisk och kry.

När min farmor dog nu i veckan så vart det som en chock för mig. Jag har aldrig varit med om att någon i min närhet dör, aldrig någonsin. Jag har bara varit med om att mina hamstrar eller min sökthäst på ridskolan har gått bort. 

När jag fick veta att farmor hade gått bort, svartnade allting. Jag brast inte ut i gråt och la mig på marken som jag faktiskt trodde innan att jag skulle göra. Det var ju väntat att hon skulle gå bort då hon var väldigt sjuk i cancer. Men när det väl hände, var det som en dröm. Det hände, men det var inte verkligt. Jag satt på en restaurang och jag kommer så väl ihåg känslan att allt omkring en saktar ner, går i slowmotion. Jag bara satt och tittade, och det var som att allting snabbspolades förbi mig, men i slowmotion. Det låter jätte flummigt, ja. 

Döden för mig är något hemskt, jag kommer aldrig kunna se döden som något "fint". Visst, det är väldigt "fint" att personen i fråga inte behöver lida mer, om personen nu går bort pga sjukdom eller liknande. Men jag blir LIVRÄDD av att veta att jag aldrig mer kommer träffa min farmor, aldrig igen. Jag kommer inte längre åka hem till henne på julafton och äta hennes alldeles speciella köttbullar. Jag kommer aldrig mer få känna hennes varma kramar. Jag kommer aldrig mer få höra hennes vackra skratt eller få känna den kärlek just hon spred omkring sig.  

Igår besökte vi en kyrkogård på natten, inte den min farmor kommer ligga på... Men jag ägnade min tid där till att tänka på henne.