Dangerous Woman
Inatt låg jag vaken i flera timmar pga sjuklig ångest. Musiken rullade på, jag stirrade in i väggen och kände den där oron i kroppen, den där oron som får en att känna att man dör snart. Den där oron om att nåt är fel med en, någonting är allvarligt fel. Varför ska man känna såhär? Varför ska man känna sån oro, men sedan inte veta varför man har den där oroskänslan i kroppen. Man ligger där, kramar om kudden och tårarna rinner så mycket så att man nästan kan krama ur örngottet på kudden. Men man vet inte varför man gråter... Tårarna bara rinner, och dom slutar inte. Tillslut finns det inga tårar kvar, bägaren är tom och kroppen orkar inte tillverka mer tårar som ska göra kudden ännu mer nerdränkt. Man skulle ju kunna tro att man mår lite bättre efter timmar av gråt, men nej... Man mår nästan sämre. Man vill gråta mer, varför? Varför vill man gråta mer, när man redan gråtit hela natten, utan att ens veta varför...?
Jag fyller 20 i år, ändå känns det som jag fortfarande är 15 år gamla och är i det värsta stadiet av tonåren. Är det inte dags för mig att börja må lite bättre snart? Är det inte dags för mig att vara sådär löjligt lycklig, som så många andra är? Nej istället ska jag må sämre idag än någonsin förr. Jag är snart 20 år, har aldrig haft ett stabilt förhållande, har inga planer på att börja plugga eller skaffa barn som så många andra har. Jag bara är här, jag existerar bara i denna värld och mitt mål varje morgon är att ta mig upp ur sängen och orka gå till jobbet, orka ta tag i mina känslor som uppstår. Orka åka ut till hästen och orka gå och dansträna. Jag har så mycket mindre mål i mitt liv än många andra, hur kan det vara så?
Varför ska vissa få ett helvete, medan andra har det relativt bra? Man ska aldrig jämnföra sina problem, för alla har problem och det är olika jobbigt för varje individ. Men ändå känns det som att jag är den svagaste av alla jag känner. Jag är hon som inte ens känner någon lust till att dricka alkohol på fester, jag är hon som hellre sover än att gå på en fest. Jag är hon som ligger hemma och hela natten grubblar jag över allt och ingenting. Jag är hon, hon som sticker ut i kompisgänget. Jag vågar stå på mig själv och vågar stå upp för mig själv. Jag är hon som aldrig blir kär, men när jag väl blir det, är det i helt fel person. Jag är hon som aldrig gör nåt dumt, men när jag väl gör det, så är det nåt riktigt dumt. Jag är som det svarta fåret, all otur dras till mig, all olycka i livet dras till mig. Det svarta fåret är jag, och då får jag fan vara det. Jag må vara det svarta fåret, men jag kämpar och snart är jag lite vitfläckig och inom sinom tid är även jag ett vitt får. Snart är jag också en sån person som kan spåra ur på varje fest, en sådan person som blir kär i varje kille som säger nåt fint till mig. Snart är även jag hon som klarar av vardagen utan att vilja gråta. Snart är även jag hon som klarar av att vara ensam, klarar av att vara stark och hitta tröst hos mig själv. Men vet ni vad jag snart INTE är? Jag kommer aldrig bli hon som lämnar en kompis på krogen när hon/han är så full att de knappt hittar ut därifrån. Jag kommer aldrig bli den som snackar skit om någon jag känt i flera år för att sen när jag träffar den personen låtsats som att jag tycker om hen precis som vanligt. Jag kommer aldrig bli en falsk person, och det har jag aldrig varit heller. Jag är en unik person, jag är en individ som bryr mig mer om andra än mig själv. Och jag kommer aldrig sluta bry mig om mina vänner. Jag kommer alltid att stå upp för vad som är rätt och fel. Så jag kanske inte borde bli ett vitt får? Kanske ska jag vara det svarta fåret, det fåret som står ut, som inte snackar skit bakom ryggen på andra. Som står upp för mina vänner och som hjälper till. Kanske ska jag sluta kämpa så hårt för att bli som alla andra, och bara uppskatta de egenskaper jag faktiskt har. För jag vill inte vara som alla andra, jag är inte som alla andra. Om det nu är så att andra stör sig så mycket på mig att de måste snacka skit, go ahead! Jag bjuder på den.
Man ska aldrig ändra på sig själv för att göra andra till behag. Om ingen klarar av att hantera er för den ni är, så är det bara att säga tack och adjö. Var bara med personer som bryr sig om dig, personer som uppskattar dig för den du är och som inte vill ändra på dig. Va med dom som kan skratta med dig, och inte åt dig bakom stängda dörrar. Glöm aldrig att uppskatta dig själv, för exakt den du är. Det finns ingen som du, och det skulle ju va himla tråkigt om du eller jag ändrar oss så att vi blir som alla andra. Det finns bara en som du, och bara en som jag. Vi ska va stolta över dom vi är idag, och är det nåt du själv inte är stolt över, ändra på det. Men för Guds skull, ändra inte på nåt hos dig själv för att göra andra nöjda, då kommer du tillslut tappa dig själv.
Puss!
