Ångest, jag hatar dig.
Jag kollar mig i spegeln, och ser endast en tom blick som kollar tillbaka på mig. Ett ledsamt ansikte, ett ansikte jag inte känner igen. Hon där i spegeln brukar alltid vara glad, taggad och pigg... vad har hänt? Vart är hon?
Eftersom jag var så trött igår kväll och bara la mig i sängen såfort jag kom hem, så borstade jag inte tänderna. Så jag lägger lite extra tid på tandborstningen nu på morgonen och försöker förbereda mig inför dagen som komma skall.
Klär på mig kläder, kollar klockan och går vandrandes iväg mot bussen. Sätter in hörlurarna i öronen, kollar på den vackra naturen och vill helst av allt bara lägga mig på asfalten i fosterställning.
Men, jag sätter på lite peppande musik, försöker tänkte på de bra sakerna i mitt liv medan jag promenerar den kilometer jag har att gå till bussen. Väl på bussen känns det bättre, jag är taggad på att få träffa mina fina kollegor och mina grymma chefer.
Slår in koden på porten som kommer ta mig in till kontoret. Tar hissen upp, även fastän det bara är en trappa. I hissen kollar jag mig i spegeln, säger till mig själv att jag är duktig, att jag är grym och att jag ska göra denna dagen till en grym dag. Efter mitt lilla pepptalk under hissturen som varade i cirkus 7 sekunder, går jag ut. Stannar till, tar ett djupt andetag och lämnar alla känslor, all ångest och alla problem i en stor hög utanför dörren som kommer ta mig in till kontoret och till mina fantastiskt fina kollegor.
Jag möts av glada miner och känner mig nöjd över tillvaron.
Dagen går och det är dags att åka hem. Såfort jag kliver ut från kontoret dras högen med känslor och problem till mig och allt lägger sig som en tyngd över mina axlar. Tankarna snurrar, och så var vi tillbaka igen, hej ångesten, jag har faktiskt inte saknat dig.
Sätter mig på bussen som antingen ska föra mig till stallet, hemåt eller till någon kompis. Kollar tomt ut genom fönstret medan musiken spelas på högsta volym i mina öron. Varför duger jag inte? Varför kan jag inte få gå en enda dag utan dig, ångest, när jag gör ALLT för att slippa dig. Jag vill inte att du ska vara i mitt liv, ändå har du ett sådant hårt grepp om mig och jag kan inte se något sätt att försöka bryta mig loss ur ditt starka grepp. Allt jag vill, är att slippa dig. Jag vill se mig sjäv i spegeln varje morgon, jag vill vakna med en icke svullen och flammig hud med påsar under ögonen eftersom du har hållt mig vaken hela natten och inte låtit mig sova ordentligt. Du har fått mina tårar att rinna nedför mina kinder timme efter timme, tills jag tillslut somnar då jag blir helt slut.
Så jag ber dig, snälla ångest, lämna mig ifred ikväll. Låt mig vara ifred, kom inte smygandes som en demon i mörkret när allt jag vill är att sova. Sluta få mig att minnas det jag jobbat hela dagen med för att glömma. Ikväll vill jag somna lycklig, och vakna imorgon och se mig själv i spegeln. Kan vi komma överens om att du lämnar mig ensam ikväll... snälla?