Deepshit
Längesen jag skrev nu, tänkte börja lite smått igen!
Just nu känns livet allmänt tufft och jobbigt. Jag går igenom många jobbiga saker och försöker att bearbeta det som hänt innan i mitt liv. Jag har börjat att starkt fundera på att gå hos en psykolog , jag tror att det är vad jag behöver för att jag ska börja må bra helt enkelt! Men det är tufft, jag har väldigt svårt för att öppna upp mig för människor. Dom jag väl pratar med litar jag på till 110% och helt ärligt, just nu pratar jag inte med nån om något personligt, om tankar jag har eller vad som händer i mitt liv. Det är ingen som vet. Det finns en person som jag värdesätter väldigt högt i mitt liv, som jag alltid har kunnat prata med när jag känner att det behövs, men jag vågar inte längre. Jag är så rädd att jag ska förlora hen, rädd att jag ska vara till besvär. Ännu en börda i vardagen som lägger sig som en tung sten på denna persons axlar. Man ska inte känna så, men jag är så rädd att förlora denna människa så jag väljer istället att stänga ute hen, även fast hen vet ALLTING om mig.
Livet är bra tufft ibland, jag känner hur jag dras till att gå ut på helgerna och festa för att glömma vardagen, det är inte någonting som är bra. Jag vill gärna dricka cider/vin på kvällarna, för att glömma livet. Asså nu låter det som att jag är alkoholist och det är jag verkligen inte- och det är inget man ska skämta om eller förlöjliga. Men just nu känner jag sådant behov av alkohol, jag tror det just nu är mitt sätt att fly från verkligheten.
Jag känner mig väldigt ensam just nu, jag har 2 personer jag känner att jag kan lita på fullt ut. Resten i mitt liv orkar inte med mig, dom svarar inte på ett glatt sms, dom bryr sig inte. Jag är väldigt less på att finnas där för alla, alltid ställa upp och ta deras liv och problem mer seriöst än mitt eget liv och mina problem. De personer jag älskar, gör jag allt för. Jag tar en kula för dom, för att de ska må bra och slippa problem. Jag skulle göra det alla dagar i veckan. Men vet ni, vad som gör så ont? Ingen skulle ta en kula för mig. Vet ni hur ledsen man blir, när man inser att man inte är förstahandsvalet? Utan man är den där personen i kontaktlistan som man ringer sist av alla, som är en sista utväg. Jag är less på att vara ett sistaval, på att vara den som jämt blir trampad på men aldrig får säga emot när jag känner att någon har fel. Jag håller alltid min käft stängd även fast jag vet att jag har rätt- och ja jag får skylla mig själv. Men såfort jag ska säga min åsikt, säga att det faktiskt är jag som har rätt och någon annan som misstolkat situationen, nej då är jag oförskämd och otrevlig, kaxig och allt vad det är. Man måste väl få stå upp för sig själv utan att bli påhoppad? Jag är så jävla less på att bli behandlad som skit, när jag gör så mycket för dessa personer.
Det finns en person i mitt liv som jag har en väldigt komplicerad relation med. Jag gråter varenda kväll/natt, för jag vill så mycket. Jag vill så gärna vara vän med denna människa, men när personen inte tycker likadant, ja det är väl klart man blir ledsen och hjärtekrossad. Jag är bara så trött på att ta in människor i mitt liv, börja älska dom och ha dom i mitt hjärta, när de jämt ska ta en del av mitt stackars slitna hjärta.
Varje dag går jag med en klump i magen , och tänker "hoppas". Varje dag väntar jag på det där smset som ska förklara allting, på det där samtalet där hen förklarar allting. Och nej- detta är inget kärleksdrama för er som tror det.
Jag är en sån person som känner väldigt mycket för personer. När jag väl tycker om någon, så blir mina känslor väldigt förstärkta och stora. Det blir svårt att kontrollera då jag vill så mycket och blir så lätt sårad. Man kan nästan jämnföra det lite med att vara kär bara det att jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha sexuellt umgänge med dessa personer. Jag vill bara så GÄRNA vara deras vän, men hur mycket jag än försöker så får jag ingen respons. Vet ni hur mycket det svider? Jag kan inte ens gråta längre, jag har gråtit så många tårar över just denna person, att jag snart är helt tom. Jag orkar inte känna mer, orkar inte hoppas, för jag kommer bara bli hjärtekrossad igen. Och jag orkar inte plåstra ihop mitt hjärta så länge till.
