MOLLELINAS

Hej på er. Under dagen så har jag bara gått och tänkt på Riwiera, det är nämligen så att jag kommer sluta rida henne och tårarna sprutar som aldrig förr. Jag har inget jobb och kan därför inte betala henne... Ni förstår nog INTE hur jobbigt detta är för mig, det är så jävla jobbigt. Jag har betalat för december, men det är sista månaden jag kan rida henne och jag känner att jag inte riktigt orkar fästa mig mer vid henne, om jag ändå måste säga hejdå snart? Jag är så jävla ledsen och har tvekat heeela dagen, tänkt och tänkt. Sen får jag ett sms av hennes ägare "jag lägger ut en annons imorgon om en ny medryttare.." asså jag DÖR.... Jag är så jävla ledsen. Det var ju mitt beslut, men hon är ju min bebis. Jag klarar inte av det här asså.. vi hade så många planer. Men när man inte har pengarna i hästsporten finns det inget att göra, och jag har verkligen inte pengarna att kunna rida Riwiera och det gör så JÄVLA ont i hjärtat. Min älskade prinssesa. Jag har hållt inne tårarna hela dagen, orkar inte gråta och vara ledsen, men nu när jag lyssnade på musik började tårarna falla. Min älskling, min hand i handsken. Jag vet inte vad jag ska göra just nu, hon är ju så mycket för mig, hela min värld. Jag vill inte förlora henne, vill inte förlora den finaste hästen jag någonsin ridit. Vi hade en plan framlagd och 2014 skulle vara vårt år, jaha vad hände nu då? VARFÖR ska pengar ens finnas, varför ska jag vara fattig. Varför kan inte jag bara få 800 spänn i månaden så jag kan rida min prinsessa. Men det går inte och det gör förjävligt ont. Jag vet inte ens hur jag ska ha styrkan att hämta hem alla schabrak och allt jag köpt till henne.. asså jag kan inte fatta det!!!!!!!!!! Det var ju vi två...

 

Något annat som skrämmer mig så JÄKLA mycket är att jag inte har samma driv när det gäller hästar längre... Jag är jätte rädd, varför är det så? Det är ju den jag är, hästtokiga Sophie. Vem fan är jag utan det? Jag säger inte nu att jag ska sluta rida, men jag insåg i söndags när jag satt i bilen hem med David att "är det detta jag vill jobba med" och fick mig en REJÄL tankeställare. Jag kommer aldrig kunna hoppa 135 med min hopprädsla. Det är omöjligt. Jag vet inte vad det är som händer, stallet har ju alltid varit min trygghet, jag har alltid älskat det. Jag gör det än, men är inte lika motiverad längre. Min psykolog sa att man kan tappa intresset i vissa saker när man mår dåligt, och jag hoppas att det bara är så det är, så mitt driv kommer tillbaka. Men om någon kommer fråga mig "vad vill du göra i framtiden" är jag inte längre så säker på mitt svar.... och det skrämmer mig. Riktigt mycket. Vad ÄR DET SOM HÄNDER?! Jag gråter i ren panik frustration. Varför ändras allt bara? Varför kan inte mitt liv bara rulla på i samma spår någon jävla gång. Vad ska jag nu göra efter studenten? Vad tusan ska jag bli? Jag vet att jag alltid kommer att hålla på med hästar, men kanske på en hobby nivå. För jag tror att jag kommer tröttna om jag jobbar med det och har det som hobby... jag vet inte, det är så jäkla svårt. Alla dessa val. Varför kan man inte bara skita i skolan och utbildningen och bli vad fan man vill? Jag är så kluven.. jag känner inte igen mig själv och det är så läskigt. Jag vet inte vad jag ska göra för att hitta tillbaka till mig själv, till den tjejen som älskar hästar mer än allt.

 

Nu är det istället dansen som gäller, inget jag klagar på ;) Men är ändå rädd, men detta kanske är normalt? Jag antar att det är ganska normalt för oss att gå igenom dessa perioder när allt ändras, man formas men vet egentligen inte hur eller varför, det bara sker och det gäller för oss att gilla läget. Finns inte så mycket mer vi kan göra, 1-0 till livet. Hur rättvist är det egentligen? Jag tycker inte det är speciellt kul, det tycker nog ingen. 

 

Men på hästfronten tror jag att jag kommer ta det lite lugnt nu i början av 2014 och få tillbaka drivet, leta ny medryttarhäst som inte suger pengar ur mig, eller ägaren. Vi får se om jag kommer hitta en bra häst på det, man kan alltid hoppas. Ska jag rida ska det vara en bra häst som jag utvecklas med, inte en skogsmulle. Visst det är sjukt mys, men jag har inte de målen inom ridningen. Ska jag rida vill jag utvecklas mer för varje gång jag rider. Jag vill träna och tävla, och det kan jag inte göra förrän jag får ett jobb. Jag vet inte, jag vet ingenting. Det jag vet är att 2014 kommer bli ett bra år, 2013 har varit ett RENT helvete och så ska 2014 inte bli. Jag grät in 2013 uppe vid slottet på tolvslaget på nyår, tror det gav mig en del otur. Detta nyår korkar vi upp champagnen och SKRATTAR in nästa år och hoppas på att det skrattet kommer spridas över hela året, eller vad säger ni? Hoppas ni vill fortsätta följa mig ändå, hästarna är kvar, men inte lika mycket. Puss