MOLLELINAS

Klockan står på 01:47, och jag sitter i soffan med hörlurarna i öronen och lyssnar på Cher's låt "believe". 

Jag vill skriva någonting här, men jag vet inte vad det är jag vill skriva. Jag har för första gången i hela mitt liv fått en crush på en kille. Eller vet inte vad man kan kalla det, och såfort jag ska börja gilla någon, så blir jag sårad. Jag kan inte sluta tänka på honom, jag jämför alla andra med honom. Men han vill inte ha något med mig att göra. Jag har aldrig ens varit "betuttad" i någon, aldrig känt de känslorna. 

Jag känner mig så tom, samtidigt som jag ändå inte har mycket att vara ledsen över liksom.. jag har det ändå bra. För livet blir precis vad du gör det till. Om jag sitter hemma och deppar hela dagarna och tycker synd om mig själv så är det ju självklart att mitt lov inte kommer bli så mycket roligare än så. Allt handlar om vad man gör det till. Jag har ändå så fina vänner, även om dom är få, så vet jag att dom alltid kommer finnas där för mig. 

Så, jag vill fråga er. Tror ni på ett liv utan kärlek? Alltså utan kärlek som hos en partner, för jag pallar fan inte bli sårad mer. Men samtidigt är kärlek det finaste vi har i livet, kärlek som kärlek. Jag vill ha någon att dela mitt liv med, någon att bygga en framtid med. Men idag tänkte jag, att vafan, vad gör de om jag inte gifter mig, köper villa och allt Dedär. Jag kan fan adoptera en unge som jag uppfostrar själv, jag behöver ingen man för att må bra. För att må bra så behöver jag mig själv, jag behöver att jag själv gör det bästa av det livet ger mig. Jag tänker fan inte sitta och vänta på någon man som jag ska "bygga min framtid" med. Jag är en stark kvinna som klarar sig själv. Och dyker min prince charming upp, så gör han det. Och om han inte gör det, ja då är det så och då adopterar jag ett barn som har fötts in i denna värld, som sen ingen vill ha. Men vet du vad, framtida adoptivbarn, jag vill ha dig ❤