Like a star, I fade away
Jag är en person som är otroligt känslig, tar åt mig och vill väldigt väl. Detta utnyttjar folk till MAX på mig, tyvärr. Jag blir i princip aldrig arg på någon, jag är alltid den som lägger mig i ett bråk även fast jag vet att jag har rätt. Jag är så jävla less på att vara den alla bara kan köra över. Den där personen som man skiter fullständigt i, som bara finns där. Jag har på senaste året börjat skita fullständigt i vad folk tycker om mig, utomstående som jag inte har nån relation till får tycka vad fan dom vill om mig. Men ni vet de som man vill ge ett gott intryck på? Eller de personer som är ens nära vänner... När DOM sviker, beter sig så jävla dåligt och trampar på mig OM och OM IGEN.. Då fan räcker det!
Jag har varit väldigt svag hela mina 19 år, en väldigt blyg tjej med liten personlighet, tills för några år sedan. Jag är fortfarande väldigt mottaglig för olika intryck, känslor osv.. Men det börjar bli bättre. Men just nu, så är jag så otroligt jäkla less på människor som utnyttjar mig och min givmildhet. Varför ska det vara så? Varför ska folk trycka ner andra för att själva må bra...? Asså det är det mest ologiska man kan göra enligt mig, och om man mår BRA av att göra någon ledsen bör man gå till närmaste psykolog snarast.
Jag har varit väldigt mobbad i mitt liv, men det är något som har haft otroligt positiva, men även negativa, konsekvenser i mitt liv. Av mobbningen blev jag väldigt tillbakadrag, blyg, osäker, rädd... Men sedan hände något när jag slutade nian och började gymnasiet. I och med att jag slutade nian så slutade också mobbningen, och i gymnasiet vart jag en HELT ny person. Jag var mig själv, öppet, för första gången i hela mitt liv. Jag sket i om folk gillade mig eller inte. Jag tänkte fan inte gå och va rädd längre, jag tänkte inte spela den rollen längre. Så jag tog av mig min mask, sträckte på ryggen och gick stolt genom korridoren varenda jävla dag. Och vet ni vad? Jag fick vänner, som jag har än idag.
Mobbning är någonting som jag brinner för så otroligt mycket. Jag vart utsatt för det i mer än 9 ÅR, blev utfryst, mycket nätmobbning, i mellanstadiet blev jag slagen av killarna i min klass... Asså det är helt sjukt! Det sjukaste är när jag gick på katarinaskolan , i högstadiet. Då kan man ju tänka sig att folk har vett i huvudet men nej, tydligen inte. Där var det mycket nätmobbning på Facebook. I skolan blev jag kallad saker, jag vågade inte ta av mig min jacka för jag ville inte att killarna i klassen skulle ha något mer att reta mig för. Jag blev till och med inlåst på toaletten i 9an. De höll för dörren, jag försökte få upp den men insåg efter ungefär 3 sekunder vad som pågick så jag satte mig på toaletten och grät. Killarna utanför skrattade och hade hur kul som helst. Inte EN ENDA person i min klass sa åt killarna. Lärarna gjorde inte ett skit. Jag önskar så innerligt att dessa killar skulle läsa detta inlägg och få en klump i magen, får ni inte det är det fan jävligt synd om er.
Men, jag har också fått många bra sidor från mobbningen. Jag har blivit något otrooooligt stark utav det, jag klarar det mesta på egen hand, inte behöver jag en psykolog inte! ;) jag har blivit givmild och jag har väldigt stort medlidande för andra människor. Jag vill hjälpa alla jag kan, jag vill göra nåt bra. Mobbningen jag utsatts för i mitt liv kommer alltid att förfölja mig, och det är som ärr i ens själ. Jag kommer alltid ha den där panik känslan av att inte duga, inte räcka till... De där tankarna om hur ful man är, man hörde det ju varenda jävla dag så det är inte konstigt att man började tro på det själv. Jag kommer alltid vara livrädd för att bli ensam, och det är tyvär på grund utav mobbningen. Men, jag är inte ensam, jag har många personer i mitt liv som älskar mig för den jag är, utan masken på mig. Jag behöver inte längre spela en roll, jag behöver inte längre kolla mig i spegeln och öva in meningar jag ska säga till killarna som mobbade mig. Trots de väl inövade meningarna kom inte ett knyst ut ur min mun, jag var ju livrädd för att mobbningen skulle bli ännu värre.
Så, alla ni idioter som mobbat mig igenom alla år: jag hoppas verkligen att ni läser detta och kan känna vilka jävla idioter ni var. Jag känner inte er idag, så kan inte yttra mig om ni fortfarande inte har några bollar och vågar stå upp för vad som är rätt, och vad som är fel. Ni har gjort mig starkare, och det tackar jag för.
