Sårad, besviken och less
Jag sitter nu här igen, i min säng, och vet inte vart jag ska ta vägen. Vill va här, ensam, samtidigt som jag bara inte vill vara ensam. Jag vill bara ha nån här, någon som bara finns. Någon som bara kramar mig när jag behöver det som mest. Jag är väldigt less på mig själv och på andra just nu, jag känner ingen gläde i någonting längre. Känner mig känslokall, tom, som en klump av is. Känns som att jag aldrig mer kommer våga släppa in nån ny i mitt liv... Jag vet inte ens vad jag ska skriva, kan inte få ner det i text, i ord eller i tårar. Jag är bara tom, riktgt jävla tom.
Jag är så LESS på att folk behandlar mig dåligt, tar mig för givet och att jag bara duger som ett andrahandsval när livet börjar bli lite enformigt. Jag är fan bättre än att bli behandlad så, och jag tänker inte tolerera det längre. Jag har 3 vänner som inte behandlar mig så i dagsläget, 3 STYCKEN av alla mina "vänner". Dessa 3 ska jag hålla fast vid riktigt jävla hårt.
Det värsta med mig är att jag så lätt öppnar upp mig, det är en lite sämre sida hos mig. Jag har märkt så VÄL vilka som verkligen bryr sig, och de som bara vill lyssna på lite drama och sedan använda det emot mig. Jag är så less att kämpa för andra, att ta andras problem före mina egna. Vafan ska jag göra det för när dessa äckel till människor inte kan ge nåt tillbaka? De enda jag kommer kämpa för från och med nu är de 3 jag vet bryr sig. Dom 3 som verkligen finns där när jag behöver det, som finns där när jag är glad och när jag är ledsen.
Det är rätt sjukt hur sårad man kan bli av människor, det är även chockerande hur ärrad man kan bli och hur rädd man kan vara i flera år för att bli sårad igen. Jag har väldigt svårt att lita på människor, jag litar inte på många alls i dagsläget vilket är synd. Men jag vill hellre ha få, nära vänner än ett dussintals vänner/bekanta som egentligen bara är ute efter drama eller festa.
Jag är så glad för mina 3 vänner som jag har idag. Men det är svårt när man blir så sårad, man kanske bara ska försöka släppa det, men det går inte. Inte för mig iallafall, jag är inte en sådan pass stark/okänslig person som bara kan släppa nån som sårat mig som jag bryr mig om. Det tar tid för mig, men jag önskar med hela mitt hjärta att det inte var så svårt. Jag önskar att jag inte är så långsint och oförlåtande som jag är. Men man har ju inget val, idag finns det riktigt elaka människor där ute som visar sina rätta sidor alldeles försent, och det är väldigt tråkigt. Jag är less på att vara andras dörrmatta, less på att vara hon som alltid finns tillgänglig för att lyssna på andras problem. Fuck you om du tror att du kan komma till mig med dina problem och sedan ska du behandla mig som skit. Fuck you om du tror att du kan trampa på mig EN GÅNG TILL, för Pfft, nu räcker det. Jag kommer aldrig mer be om ursäkt för nåt jag inte gjort för att jag inte vill ha bråk. Från och med denna sekund ska jag stå upp för mig själv och få vänner jag har. Jag ska stå upp för mig och för dom varje dag, varje sekund. Jag tar inte mer skit.
