"Du duger inte som du är"
Tänkte skriva ännu ett inlägg om mobbning, haha ni måste va trötta på att läsa om det nu. Men jag vill gärna skriva av mig lite!;)
De som känner mig vet att jag är en väldigt öppen person som inte skäms för att berätta min historia. Det är en del av mig och det är ingenting jag ska behöva skämmas över eller undanhålla från andra människor. Sedan är jag såklart noga med vilka jag pratar med, men om det är något jag är brutalt ärlig om, så är det mobbningen.
Ni som läst här innan vet ju om hur historian är, jag blev mobbad heeela grundskolan. Hade någon enstaka vän som jag var med ibland, men jag hade andra saker att ta itu med utanför skolan så jag träffade nästan aldrig kompisar. Jag var så van vid att leka ensam på mitt rum med mina bratz, det var inte ens konstigt för mig. För en annan, kanske för dig, är det en barndom som du inte alls känner igen.. eller så gör du det.
Att bli utsatt för så grov mobbning som jag blev, kommer föralltid att påverka mig. Varje dag, varje timme och varje minut. Jag har alltid en röst i bakhuvudet som intalar mig att jag inte duger, som säger att jag inte är tillräcklig. Som säger att jag är ful och att jag borde dö. Jag kommer aldrig någonsin att kunna "komma över" dessa 9 långa år, men livet blir vad man gör det till. Det hjälper inte mig att sitta här i min säng och gråta, det ger mina barndomsmobbare mer plats än vad dom ska ha i mitt liv. Jag sitter istället här, idag, i min säng och reser mog starkare för var dag som går.
Jag kommer alltid vara tacksam för det jag har gått igenom, även fast det har varit ett rent helvete. För hade jag inte gått igenom all skit i mitt liv, hade jag inte varit den omtänksamma och givmilda människa som jag är idag. Jag hade inte brunnit såååå mycket för att hjälpa andra. Hade jag gått i någon annans skor, hade jag varit en helt annan människa idag. Och jag är så stolt över mig själv! Även fast livet varit riktigt skit, så står jag här idag, på mina egna ben och mår faktiskt bra! Jag gråter mig inte till sömns varje natt längre, jag har inga självskadebeteenden och jag tycker definitivt inte synd om mig själv längre!
Men, mobbningen påverkar mig varje dag. Jag kommer alltid ha svårt att lita på andra, och jag kommer alltid att tvivla på mig själv, på min kunskap och min förmåga att klara av saker och ta mig an nya utmaningar. Jag kommer alltid ha den lilla Sophie inuti mig, som är så svag att hon inte ens kan kolla sig själv i spegeln utan att börja gråta. Jag kommer alltid ha den lilla delen av mog själv, jag kan inte bara plocka bort den. Jag kommer alltid ha en del av mog, som är svag, som är osäker och som tvivlar på sig själv. Men vet ni vad? Det gör ingenting, för det är en del av mig, en del av min resa här på jorden.
Jag kommer aldrig någonsin skämmas över mitt liv, jag kommer aldrig skämmas över att berätta min resa, för det är en så stor del av mig. Men det är också väldigt svårt att försöka tysta ned den här rösten i mitt huvud, som inte låter mig prestera utan istället trycker ned mig. Just nu, ja, livet är tufft. Men vafan, vems liv är inte det? Vi alla har historier och långa arkiv med trauman långt bak i registret, vi måste bara lära oss att hantera det.
Jag har gjort det, förutom mobbningen. Den är svårast att bearbeta, då det var så många år som jag blev psykiskt och fysiskt mobbad. Men en vacker dag kommer jag kunna kolla ner på mina äckliga mobbare, och säga "hur känns det nu, när det är ni som jobbar för mig?"
Jag ska bli bäst, jag ska göra karriär och jag ska MÅ BRA, för det om något kommer svida i deras ögon. Jag ska bevisa för dom, men mest för mig själv, att vad jag än tar mig an här i livet, så klarar jag det. För jag är grym, och jag tänker inte låta lilla Sophie styra mitt liv längre!
