MOLLELINAS

Hej på er!
Dagen idag har varit helt okej, när jag kom hem från skolan slocknade jag, inte konstigt när jag inte kan sova på nätterna, och då ska ni veta att jag inte sover på dagarna så det är inte därför jag inte kan somna.. iallafall. 

Efter skolan var jag as trött och gick in på hemköp, om någon av er bor i Uppsala så vet ni att det är en hel del tiggare och uteliggare på stan, det är inget som kommer som en chock för någon uppsala-bo. 

 

Sen när jag ska gå ut från gallerian och ta mig till bussen möts jag av en så fruktansvärd händelse, en kvinna sitter utanför gallerian varje dag med ett kort på sin familj och jag måste erkänna att jag många gånger stört mig på dom alla. Men idag ångrar jag det... Jag går ut genom dörrarna och chockas över att en annan tiggare står och slår denna kvinna i huvudet med något som liknar en termos, alltså något hårt.. kvinnan som blev slagen grät och skrek, jag bara stog där och gapade.. sedan kom det någon annan uteliggare, en man, och han sprang efter kvinnan som hade slagit den andra kvinnan... Det allra värsta var att alla vuxna kanske stannade i några sekunder, skakade på huvudet och gick vidare. Alla barn/ungdomar tyckte att det var as häftigt och sprang efter mannen som började jaga kvinnan som anföll. Jag kan inte säga att jag var så mycket bättre själv för jag gjorde ju ingenting, jag kunde tyvärr inte ringa polisen heller då min telefon inte hade några batterier. 

 

Jag stog där i 10 minuter och var helt chockad, väntade på att kvinnan skulle komma tillbaka (alltså hon som blev slagen) och hon kom tillbaka för att gömma sitt kort på sin familj för att sedan fråga folk om dom sett en större kvinna springa någonstans, detta var då alltså den kvinna som anföll henne som hon letade efter. När jag först såg kvinnan bli anfallen ville jag bara rycka tag i kvinnan som slog henne och fråga vad hon håller på med, men hon gick bestämt med sin termos förbi mig, och jag vågade helt enkelt inte... och jag ångrar det. Vad är det för samhälle vi lever i? Visst, uteliggarna står väl inte högst upp på de människor som bidrar till samhället (förstå mig rätt), men dom är fortfarande människor? VARFÖR kunde ingen vuxen människa ta sig i kragen och göra något, inklusive mig själv? Jag var rädd att kvinnan skulle slå mig i huvudet med, då det var ren ilska och hat i hennes ögon. Alla andra vuxna kanske också kände rädsla, eller orkade dom bara inte bry sig? Det kanske var viktigare att hinna med bussen? Ja men det finns fler bussar att ta, men varje människa har bara ett liv. Hon kan ju ha fått blödningar i hjärnan av det där? Asså termosen smekte inte kvinnans huvud, det var hårda slag och hon som anföll tog i allt vad hon hade... jag vart så chockad, på hur samhället reagerade. Skulle detta vara två personer som har en högre status i samhället, som har ett jobb... då hade det blivit raballder och det hade stått i nyheterna och sändas på tv. "Men äsch, nu var det bara några uteliggare så det spelar väl ingen roll, det var säkert ändå ingen som såg". Jo, JAG såg... jag såg! Och det var hemskt... 

 

Är det såhär vi vill ha vårt samhälle, vill vi att våra barn ska växa upp i detta samhälle? Ska våra framtida barn också gå och skratta när två personer slåss, och jag citerar en ung pojke: "shit vad coolt, ej hörni det är krig, kom vi går och kollar!". Krig? Vadå krig? Ska vi skicka dig till Afghanistan så får du se hur himla kul det är, så kanske du inte skrattar längre. Det kanske är hårt, men asså vad HÄNDER med världen och dagen barn/ungdomar? Jag är rädd, hur ska det se ut när mina barn växer upp? Kommer dom också referera till saker som dom inte ens vet vad det innebär? Efter idag fick jag mig en tankeställare, vårt samhälle är inte så bra som alla säger att det är, och det är defenitivt något som vi borde ändra på. Bara att vuxna människor rycker på axlarna och skakar på huvudet när det är slagsmål mellan två uteliggare, det är ju helt sjukt! När det handlar om liv och död då skiter man i vilka det är som bråkar eller vad som än försigår, man hjälper till på det sätt man känner att man kan! Man kan inte göra allt, men alla kan göra något.