MOLLELINAS

 

Ikväll är en sån där kväll när man bara vill försvinna, långt härifrån och aldrig mer komma tillbaka. Bara lämna allt, slippa allt lidande och bara försvinna... gå upp i rök... ikväll är en sådan kväll då allt är extra jobbigt, och då allt känns lite skit och lite surt...

 

Jag har inte många vänner kvar idag... jag har 2 vänner som jag känner att jag kan lita på fullt ut och det är Felicia samt Emilie. Dom två finns alltid där för mig och stöttar mig när jag behöver det, och dom har aldrig sårat mig, än sålänge iallafall.. man vet ju aldrig har jag fått lära mig av erfarenhet. Men jag tror inte att Felicia och Emilie är som alla andra, och därför har dom en större plats i mitt hjärta. 

 

Men ska jag vara ärlig, så är det en plåga för mig att gå till skolan varje dag, för det är en person där som var min bästavän i 2 år, vi gjorde allt tillsammans och vi kunde läsa av varandra bara av att kolla varandra i ögonen. Idag pratar vi inte med varandra, tyvärr. Jag är less på att folk ger upp om mig, att alla bara lämnar mig. Är det inte nog snart? Som om jag inte haft svin i mitt liv redan som lämnat mig och aldrig mer hör av sig? Riktiga svin som jag älskar, men som inte älskar mig tillbaka. Är det såhär det är i livet? Är det detta livet går ut på, att bli sviken, gråta sig själv till sömns och må dåligt? Det är så mycket jag inte är nöjd med om jag bara kollar på mig själv. Speciellt mitt utseende, jag har sådana otroliga komplex över min kropp och mitt utseende att det är sjukt.. jag har inte ätstörning, men jag äter knappt om dagarna. Lunch brukar jag äta, det är det enda. Sällan middag... Tränar alltid på tom mage i princip.

 

Jag har bara börjat ledsna, framför allt har jag ledsnat på att ingen märker, ingen ser hur det egentligen är. Det känns inte som att jag kan prata med någon längre, för jag vill inte tynga ner någon. Jag känner mig som en enda stor, fet, ful börda som ingen vill ha att göra med. Jag bara sitter där i skolan och smäller på ett leende för att inte vara jobbig för gruppen. Hur kul är det att ha en tjej i klassen som är deppig och hatar livet liksom? Så istället ler jag, hörs jag och försöker göra allt för att själv glömma hur jag egentligen mår. 

 

Felicia bor kvar nere i Skåne, och en stor del av mig vill att hon bara ska komma hem så jag kan ha en vän som jag kan träffa i person liksom.. för just nu känner jag mig otroligt ensam, jag känner mig otroligt rädd och ensam, som en liten bebis. Jag vill bara att någon ska hålla om mig, tills allt känns bra. Jag vill att någon ska finnas där och stötta upp mig när jag faller... jag vill att någon ska förhindra mig från att ramla ner för trappstegen... stoppa att jag ramlar ner på botten igen och måste klättra upp hela vägen igen. 

Om ni bara visste vad som försigår i mitt huvud... men tyvärr kan jag inte skriva ut alla tankar utav respekt av andra, men det är så mycket som susar runt i huvudet, så mycket som bara vill komma ut. Men jag kan inte ens gråta längre, jag är helt nollställd... det finns liksom ingenting där inne.. det är tomt, det ekar och jag kan höra mina egna tankar uppspelas utav det eko som mitt huvud består utav. Röster som upprepas, sms som tas emot på nytt i hjärnan, samma sårande ord varje gång. "jag vill inte ha med dig att göra. sluta skriva." 

Jag är less nu, på att bli drampad på, som någon dörrmatta. Jag är ingen dörrmatta och jag är ingen som längre tänker anpassa mig efter människor som inte kan anpassa sig efter mig. Varför ska jag göra allt för någon när jag inte ens kan få något tillbaka... varför ska man lägga sitt engagemang och sina känslor på en människa som inte ens bryr sig? Varför ska man ens bry sig? När ingen bryr sig tillbaka.