MOLLELINAS

Hej på er!
Jag satte mig vid datorn och skrollade igenom facebook, och stötte på en artikel som fick mig att gråta, och må riktigt dåligt.. Det handlade om en norsk 13-åring som heter Odin, han blev bara 13 år gammal. Vet ni varför han inte levde längre? För han blev så mobbad, så han valde att ta livet av sig. HÄR kan ni läsa afronbladets artikel om Odin. 

 

Jag kände bara att jag måste göra något, jag måste skriva av mig... för detta får mig riktigt förbannad, och otroligt ledsen. Hur kan sånt här försigå på skolor? Som ni vet är jag elevambassadör på min skola, och när jag pratar med personer som funderar på att börja på vår skola, så är jag tydlig med att framföra att mobbning inte pågår på realgymnasiet, inte i Uppsala iallafall. Och det är väldigt viktigt att framföra, för våra lärare tar mobbning på allra största allvar, och det gör eleverna med. Vi alla behandlar varandra snällt och snackar inte skit om folk, vi mobbar inte varandra, vi säger inte taskiga saker, vi slår inte varandra. Vi är 130 tjejer på samma skola, om vi kan hålla det på en seriös nivå, varför kan då inte andra skolor det? VARFÖR kan inte lärarna ta tag i detta på de skolor där mobbning framkommer, vilket är på de allra flesta större skolorna. I Odins fall rapporterade hans mamma, men lärarna sket i det, hur jäkla schysst är det? Alla förtjänar att få känna sig trygga, oavsett om man är ett snille i skolan eller inte är lika duktig på att studera. Det ska inte spela någon roll, inget ska påverka, man ska behandla varandra som man själv vill bli behandlad. 

 

Jag har blivit väldigt utsatt för mobbning när jag var liten, under hela grundskolan. Jag berättar det för det är inget jag skäms över, jag vill hellre hjälpa ungdomar som också blir dåligt behandlade, för det finns hjälp att få! Jag blev mobbad från att jag började 6-års, tills jag gick ut nian. Jag blev slagen, instängd på toaletter, utsatt för hot och dråpord. Mobbad över min storebror som har ett handikapp, som fick mig att bli väldigt osäker på honom, tyvärr. Konstant, varje dag. Trotts skolbyte, att jag flyttade runt och det hände en massa saker i mitt liv. Jag har haft en tuff uppväxt, och just min uppväxt är väl inget jag tänker dela med mig av här på bloggen då jag tycker att det är för personligt. Men just mobbningen är något som är så vanligt, tyvärr. Visste ni att 60.000 barn och ungdomar blir mobbade i Sverige varje år, förstår ni hur MÅNGA det är som mår dåligt över att gå till skolan, hur många det är som inte trivs med sig själva? Hur många som försöker prata med sina lärare, men lärarna bryr sig inte ett dugg? Det är inte rätt, det är så FEL som det bara kan bli. 

 

När jag gick mina sista år på högstadiet och faktiskt förstod lite mer att jag var ganska seriöst mobbad, då vågade jag inte säga nåt till lärarna, även fast dom säkert märkte att jag var utstött. Jag visste nämligen att det skulle bli ännu värre om jag sa något till dom, för dom skulle inte säga till killarna och tjejerna ordentligt, och då skulle jag bli mobbad över att jag gick till lärarna. Det ska inte vara så. Jag var rädd för att gå in i klassrummet när jag var sen, jag var otroligt rädd för att få uppmärksamhet. Jag är en HELT annan person idag än jag var under grundskolan, idag skulle man inte kunna tro att jag blivit mobbad i skolan, då jag syns och hörs mycket och har en del självförtroende. Jag skulle faktiskt inte säga att jag har speciellt mycket självkänsla, jag tror sällan på mig själv, men jag har mycket självförtroende. Det är två helt olika saker. Jag är dock en person som i dagens läge skiter i stort sett i vad andra tycker om mig... antingen gilllar man mig, eller så gör man det inte. Fine, det är er förlust ;) Jag vill bara lägga tid på folk som är beredda att lägga tid på mig, jag är ganska less på att göra allt för folk som bara utnyttjar mig, och inte bryr sig om mig. Jag har träffat alldeles för många personer som tyvärr har den karaktären. Och det är ofta vuxna, det är det värsta. 

 

När jag var mindre var jag väldigt blyg, jag vågade inte ta plats.. på min gymnasieskola har jag verkligen hittat mig själv och det kommer jag vara evigt tacksam för, jag kommer alltid ha realgymnasiets lärare och mentorer i mitt hjärta, för dom har hjälpt mig genom 3 otroligt tuffa år i mitt liv. Gymnasiet har inte varit en lätt tid för mig, på den privata delen. I skolan har jag kunnat slappna av, jag har känt mig väldigt hemma och för mig är det så en skola ska vara. Min skola betyder jätte mycket för mig och jag har rejäl ångest över att jag, om 204 dagar, inte längre kommer gå på real... då är min tid över där. Men, ni ska veta en sak. Tack vare Realgymnasiet och alla dess lärare, min mentor/kurator Maria och min projektledare på UF så vet jag nu vad jag vill göra när jag blir äldre. Jag vill jobba med ungdomar, jag vill se till så att ungdomar mår bra, att dom blir rättvist behandlade.. min mentor Maria betyder väldigt mycket för mig, då hon var den första utomstående personen som lyssnade på mig, tog sig tid och verkligen bryr sig om mig. Hon är den första vuxna som tar mig på allvar, hon är med mig i detta, att ta tag i mitt bagage och försöka bli av med det. Nu har tyvärr Maria varit sjukskriven väldigt länge då hon haft problem med sin mage, och det är jätte jobbigt för mig då jag har mycket jag vill prata med henne om. Jag fick höra att hon kanske inte kommer tillbaka, och det knäckte mig. För jag litar inte på många personer i mitt liv, det är väldigt få som ens vet vad jag varit med om. Vet ni varför jag inte vågar lite på människor längre? För jag blir alltid sårad, nästan alla jag öppnat upp mig för, har stuckit och lämnat mig ensam när jag behövt dom som mest, så jag har otroligt svårt att lita på människor. Och det ligger kvar sen alla år jag blivit mobbad, jag kände mig inte älskad som liten och jag var väldigt mycket på egen hand, jag lekte själv, ja men ni vet. Jag klarade mig själv, och det är just det som gjort mig stark idag. Men alla orkar inte vara starka, alla orkar inte med att vara mobbad, för det är något som är väldigt jobbigt, och det är något som ärrar en för livet. 

 

Nu vill jag be er alla, att om ni någonsin ser någon bli utstött, eller mobbad, snälla, gör inte som gruppen, va den som bryter detta. Va den som sätter ner foten, den som faktiskt bryr sig. Jag önskar så väl att jag hade någon som gjorde det för mig när jag var liten, för jag var inte självsäker nog för att göra det själv. Jag har precis kommit på vad jag vill jobba med när jag blir äldre, och det är ungomdar. Jag tror att jag kommer lyckas med det väldigt väl, eftersom jag själv varit med om så mycket så kan jag realtera till mycket. Mobbning är inte okej, och jag vill tacka alla som fått mig att må bättre, som stöttat mig. Alla ni som FAKTISKT brytt er, för hade inte ni gjort det, då hade jag tagit Odins väg, för länge sedan. Hade inte jag haft dessa vuxna människor i mitt liv som jag nu haft, då hade jag inte funnits idag, tyvärr. Därför vill jag att ni alla tar ansvar och hjälper mobbade barn och ungdomar, oavsett om det betyder att ni går emot gruppen och strömmen. Gör det ändå, för ni kan rädda liv. 60.000 liv.