MOLLELINAS

Hur mår ni? Jag mår iallafall helt okej, eller ja jag vet inte riktigt vart jag ska sätta mig någonstans på skalan, jag mår piss egentligen men intalar andra och mig själv att jag mår bra..

 

Kommer ni ihåg när jag skrev ett blogginlägg för kanske 2-3 veckor sedan, om att jag var helt förstörd och grät i 3 timmar i sträck? Jag ska nu berätta varför jag var så ledsen, eller varför jag fortfarande är så ledsen. 

 

Jag satt och kollade på idol och kände att livet var allmänt bra, det var en tisdag och den söndagen som skulle komma hade jag och felicia bestämt dejt i Norrtälje. Vi pratade om lite grejer och hon sa sedan att hon beslutat att flytta den 1 oktober, till Skåne. Jag var tvungen att läsa samma sms flera gånger, jag trodde inte det var sant, ska HON av alla människor i mitt liv flytta?! Efter att jag insett vad som stog i hennes sms bröt jag ihop. Jag slängde min middag, stängde av tvn och gick in på mitt rum, sedan satt jag där och skrek. Jag skrek och skrek, jag var så sjukt ledsen, så rädd och så arg på livet. Jag skrek "nej" hur många gånger som helst, jag ville inte tro det, det fick bara inte vara sant. Ska den person som betyder något sjukt mycket för mig, försvinna till andra sidan sverige?! Varför? Jag var så ledsen, jag grät så otroligt mycket så jag höll på att spy, det kom upp i halsen men jag hann svälja det. Jag hyperventilerade, grät och skrek på samma gång.. drog mig själv i håret och just i den stunden ville jag bara dö, detta fick bara INTE vara sant!!! 

 

Jag kan fortfarande inte fatta det idag, det känns så overkligt, så sjuuukt orättvist. Varför ska ALLA som kommer nära mitt hjärta försvinna ifrån mig? Jag vet att Felicia inte kommer lämna mig i stycket som typ alla andra gjort, men hon kommer vara på andra sidan sverige, och det SUGER. Det suger så sjukt mycket, det är så orättvist och jag är så arg på världen och livet. Jag är absolut inte arg eller nåt på Felicia om nu vissa skulle få för sig det, tvärtom. Jag är stolt över henne, att hon vågar flytta så långt ner, börja om.. bygga upp en ny hållplats i livet. En ny start station, där hon kliver på bussen och tuffar vidare i livet, och jag VET att hon kommer äga. Felicia är så grym, och hon förtjänar det allra bästa i livet, det gör hon verkligen. Jag hoppas och ber för att hon ska må bra där nere i Skåne, och jag kommer att hälsa på henne så ofta jag kan och har råd, mig blir hon inte av med även om det är 70 mil mellan oss... 

 

Men jag har mått otroligt dåligt över detta, jag har varit så ledsen. Väldigt nedstämd, till och med pappa har märkt att det är något jag går och bär på. men jag berättade inte för honom om Felicias flytt, förrän söndagskvällen då jag kom hem från att ha spenderat dagen med Felicia. Jag var faktiskt osäker på om jag ens skulle åka och träffa henne, för jag ville inte komma ännu närmare henne. Men sen insåg jag vad dum i huvudet jag var som tänkte så, och så egoistisk. Jag bryr mig om Felicia och vill henne väl med hela mitt hjärta. Jag vill att hon ska känna sig trygg med mig och jag ville att hon skulle veta hur lika vi är, jag ville visa henne vilken grym människa jag är. Jag ville lära känna henne bättre, för jag kommer sakna henne oavsett om jag träffar henne eller inte, tänkte jag. 

 

Nu i efterhand är jag BARA överlycklig att jag åkte och träffade henne, jag är så lycklig över att ha Felicia i mitt liv. Med henne kan jag va mig själv, vi kan verkligen prata om ALLT mellan himmel och jord, asså jag menar verkligen ALLT. Hon är helt ärligt som min soul mate, hon är så lik mig, vi har samma humor och skrattar åt samma saker, säger samma saker samtidigt ibland och när hon inte kommer på ett ord kommer jag på det hon tänker på, men asså.. ni vet! Hon är en sån där vän som man sällan träffar, och man ska ta vara på dom. Det är nog därför jag vart så ledsen när jag fick reda på att hon ska flytta, jag är SÅ HIMLA FRUKTANSVÄRT RÄDD, livrädd, att jag ska förlora henne. Jag kan inte ens tänka den tanken, det är SÅ många som har försvunnit ur mitt liv, alldeles för många. Skulle Felicia också försvinna, då skulle jag inte orka mer, helt seriöst. Då skulle jag ge upp, för Felicia är en så betydelsefull människa för mig, och jag gör verkligen allt för denna människan! Jag tar en kula för henne ALLA dagar i veckan, ALLTID. 

 

Detta är även varför jag känner ett extra drag till att flytta till Skåne nästa år efter studenten, för att Felicia kommer vara där. Det är nio månader tills jag tar studenten, och det är inte så himla länge ändå. Felicia sa att jag borde flytta ner till Skåne sen, kanske mest på skämt haha men det är varmare på vintern ;) sen har jag ju otroligt mycket släkt i Skåne då både mamma och pappa är födda och uppväxta där. 
Men nu vet ni hur det ligger till, och jag är fortfarande väldigt ledsen över detta och gråter väldigt mycket... livet känns helt enkelt inte rättvist... men, allt blir bra. Och jag vet att Felicias och min vänskap är menad för livet, jag känner det i hjärtat. Vi träffades och lärde känna varandra, för att stå vid varandras sida hela livet, tills döden skiljer oss åt.