När ska du fatta?
Jag vaknade upp sjuk idag, och idag har inte varit någon bra dag... förutom med Coco. Jag red henne idag igen och hon var jätte duktig!!
Men annars har denna dagen sugit, jag har haft ont i halsen, och försökt sova bort det. Varför ska alla tankar komma på kvällen? Varför ska allt bli så extremt jobbigt de timmarna på dygnet när det är som mörkast, när alla sover och när man känner sig som mest ensam i hela världen. Det känns som att ingen bryr sig, man ligger där och kramar kudden och försöker att torka tårarna men dom fortsätter komma.
Det är så många jag ledsnat på i mitt liv, människor som inte förstår sig på mig. Det sjukaste är att HAN har känt mig i flera flera år, och ändå förstår han inte hur jag fungerar. Vi har gått igenom allt tillsammans, men ändå känns det som han hatar mig ibland. Vad jag än gör, oavsett hur jag gör det och när jag gör det, så är det alltid fel. Jag gör aldrig rätt, vad jag än gör. Kan jag verkligen göra så mycket fel, eller hatar han bara mig? Vad har jag någonsin gjort honom, som får honom att vara såhär. VAD har jag gjort som gör att han jämt ska göra såhär, det spelar liksom ingen roll om jag gråter framför dig, berättar precis hur jag mår eler förklarar vad det är som är jobbigt... du säger bara att jag är larvig och att jag inte har något att gråta över.
Men annars har denna dagen sugit, jag har haft ont i halsen, och försökt sova bort det. Varför ska alla tankar komma på kvällen? Varför ska allt bli så extremt jobbigt de timmarna på dygnet när det är som mörkast, när alla sover och när man känner sig som mest ensam i hela världen. Det känns som att ingen bryr sig, man ligger där och kramar kudden och försöker att torka tårarna men dom fortsätter komma.
Det är så många jag ledsnat på i mitt liv, människor som inte förstår sig på mig. Det sjukaste är att HAN har känt mig i flera flera år, och ändå förstår han inte hur jag fungerar. Vi har gått igenom allt tillsammans, men ändå känns det som han hatar mig ibland. Vad jag än gör, oavsett hur jag gör det och när jag gör det, så är det alltid fel. Jag gör aldrig rätt, vad jag än gör. Kan jag verkligen göra så mycket fel, eller hatar han bara mig? Vad har jag någonsin gjort honom, som får honom att vara såhär. VAD har jag gjort som gör att han jämt ska göra såhär, det spelar liksom ingen roll om jag gråter framför dig, berättar precis hur jag mår eler förklarar vad det är som är jobbigt... du säger bara att jag är larvig och att jag inte har något att gråta över.
Det är tufft att alltid ha någon som gnabbar och tjatar, och som inte förstår att man faktiskt är stressad över allt som händer när man är 18 år. Jag går snart ut gymnasiet, jag måste bestämma mig om jag vill jobba eller plugga, jag måste leta jobb, jag måste ta hand om min häst varje dag och betala
henne helt själv, jag måste hålla koll på plugg och danslektioner. Samtidigt ska jag försöka hinna med ett liv på det, försöka hinna att bearbeta saker som än inte är bearbetade, som fortfarande finns kvar i min tunga ryggväska, som aldrig vill försvinna från min rygg. Även fast han vet om detta, allt som händer, så har jag enligt honom ingen anledning att vara ledsen, eller svag. Jag visar mig sällan svag, jag ler alltid, jag visar aldrig att jag är ledsen utan jag ler och skrattar, som alltid... som om ingenting har hänt. Men ALLT har hänt, ingenting har blivit bättre, allt blir bara värre. Jag har kommit över många saker i mitt liv, jag grubblar inte över saker som hände för några år sedan. Utan det är ständigt nya saker som kommer upp, som man får reda på, som också måste bearbetas. Dom grubblar sig in i bakhuvudet och följer med mig vart jag än går, barje dag, varje minut, varje sekund.
henne helt själv, jag måste hålla koll på plugg och danslektioner. Samtidigt ska jag försöka hinna med ett liv på det, försöka hinna att bearbeta saker som än inte är bearbetade, som fortfarande finns kvar i min tunga ryggväska, som aldrig vill försvinna från min rygg. Även fast han vet om detta, allt som händer, så har jag enligt honom ingen anledning att vara ledsen, eller svag. Jag visar mig sällan svag, jag ler alltid, jag visar aldrig att jag är ledsen utan jag ler och skrattar, som alltid... som om ingenting har hänt. Men ALLT har hänt, ingenting har blivit bättre, allt blir bara värre. Jag har kommit över många saker i mitt liv, jag grubblar inte över saker som hände för några år sedan. Utan det är ständigt nya saker som kommer upp, som man får reda på, som också måste bearbetas. Dom grubblar sig in i bakhuvudet och följer med mig vart jag än går, barje dag, varje minut, varje sekund. Livet är tufft, och att vara 18 är inte så kul som jag trodde att det skulle vara. Jag har så mycket ansvar över mitt egna liv, allt jag gör, alla konsekvenser läggs på mig och ingen annan, för nu är jag myndig. Jag är vuxen, och enligt lagen ska jag vara mogen nog för att kunna fatta beslut om mitt liv, om vad jag vill göra. Är jag mogen nog för det? Mogen kanske jag är, men jag är inte redo. Jag är inte redo för att lämna min safezon, min gymnasieskola där jag funnit mig själv och där jag gått igenom något otroligt mycket. Jag vill inte ge mig ut i världen när jag inte ens kan lämna in mina skoluppgifter i tid- för jag har ingen ork. Jag känner ingen motivation, hur ska det då gå för mig att komma ut i riktiga vuxenvärlden, där det krävs så otroligt mycket mer av mig.
Min bästavän Felicia flyttade till Skåne för ett halvår sedan, och än idag gråter jag efter henne av saknad. Det värsta är att vi inte hörs lika ofta längre, jag vet att hon alltid finns där och hon vet att jag alltid finns där för henne... men jag är så rädd att jag ska förlora henne också, så som jag förlorat så många andra. Livet är tufft, man lever det, man kämpar och sliter bokstavligen arlset av sig för att det ska bli så bra som möjligt, sedan dör man bara... man bara försvinner och allt man kämpat för har varit i onödan, för det kommer dö med dig ner i graven. Kanske inte dina barn och barnbarn, men allt annat man kämpat för, det försvinner. Man glöms bort, och tillslut är det ingen som kommer ihåg vem man var, efter några hundra år. Då är man borta, vi alla är en sån liten del av människans historia. Jag orkar inte planera mitt liv 5-10 år framåt, för jag kanske inte ens lever då. Jag vill leva varje dag för vad den kan erbjuda mig, jag vill inte stressa i massa beslut, jag vill kunna ta det lugnt och veta säkert innan jag kastar mig in i högskolan eller tackar ja till ett jobberbjudande. Ni kanske inte funkar så- men jag gör det. Jag vill leva livet för varje dag, livet är för dyrbart att planera flera år framåt, när man inte ens vet hur ens situation kommer se ut då. Lev ert liv för var dag som kommer, och va tacksamma att ni var snabbare än alla andra spermier ;) Puss på er!
