MOLLELINAS

Tillslut lägger man sig ner, drar täcket över och struntar i att släcka lampan. Struntar i vad klockan är, för du är så trött, så utmattad och ledsen så ingenting spelar någon roll längre. Du sätter på den sorgligaste låten du kan hitta på din Spotify lista och låtar tårarna rinna tills dina ögon börjar torka ut. Men du vet egentligen inte varför dom fortsätter rinna, utan du är bara ledsen... tom... Orklös... Less på alla dessa känslor som aldrig försvinner. 

Någonting jag lärt mig under alla mina år är att man tyvärr MÅSTE ta tag i dessa känslor. Spelar ingen roll vad det handlar om i grund och botten. Kanske har man ångest för betyg? Ångest för jobb? Ångest för att ens förälder slår en? Eller bara ångest över livet... Vad man ska bli, vad man ska göra, hur man ska göra det och när. Jag har väldigt svårt för att ta tag i mina känslor, jag vill, men jag orkar inte gå igenom den smärta som kommer uppstå när jag bearbetar allt som hänt i mitt liv. Men jag vet att nu har det gått till ett sådant stadie där mina nära och kära inte kan hjälpa mig längre. Dom försöker, men både jag och dom vet att det nu är upp till mig att ta tag i mitt dåtida. Jag märker hur det trycker ner mig mer och mer för varje dag som går, hur alla dessa känslor och minnen förvandlar mig till ett monster. Till en person jag inte vill vara. Jag har så mycket hat, sorg och rädsla kvar sedan förr som jag inte bearbetat... Och det påverkar mig mer än vad jag någonsin hade kunnat trott. 

Men det gäller att hitta den där styrkan, det där modet att våga. Och framför allt, att VILJA göra en förändring. Alla vill må bättre, även jag. Men vill jag bearbeta allt nu, känner jag mig redo? Det kan man kanske tycka att jag borde vara efter typ 10 år, men jag vet inte. Jag sitter här igen, klockan är snart 01:00 på natten. Jag har hörlurarna i och spelar de sorgligaste låtarna och tycker synd om mig själv. Sitter här med min papperslapp och funderar på om jag ska slänga den i papperskorgen och ta tag i det någon annan dag, eller om jag faktiskt ska göra det nu. Jag vet att jag har mod, jag är stark... Men är jag modig nog? Är jag stark nog för att gå igenom allting, vad kommer jag ens få ut av det? Kommer jag må bättre? Kommer jag känna mig som en ny människa... Eller kommer alla dessa minnen och sår rivas upp igen och bli ÄNNU värre än vad det är nu? 

Vad ska det isåfall krävas för att jag till slut ska ta tag i allting. Ska det krävas ÄNNU en smäll, ännu ett fall ner för den långa klippan. Kommer jag orka resa mig upp igen då? Hur många tårar ska behöva falla ner för min kind innan jag faktiskt tar tag i mitt liv, tar tag i alla känslor och alla minnen innan de förstör det lilla av Sophie Svensk som finns kvar. Jag blir egentligen livrädd när jag skriver så, att jag förändrats. Men det kan nog många i min närhet hålla med om att jag gjort... Jag vet vem jag är, vad jag vill. Men, jag är inte hon. Jag är en mycket aggressivare och känsligare person... Och jag känner inte igen mig själv när jag reagerar på vissa sätt i vissa situationer. Det skrämmer mig, för jag vet vem jag är innerst inne, men hon gömmer sig. Hon gömmer sig bakom ett skal av rädsla, panik, ångest och aggressioner. Vad krävs det för att jag ska plocka fram den där Sophie som jag själv, och så många andra känner till? Hon finns där vissa dagar, men andra dagar är hon som bortblåst.

Den där känslan av att inte duga till, att man inte är bra.. Att man inte är duktig. Att man lika gärna kan stanna hemma hela livet för man gör ändå ingen nytta. Den där känslan av att vara värdelös spökar inom mig varenda dag sedan jag sa upp mig från restaurangen. Jag har känt mig så DÅLIG, som om jag aldrig någonsin gjort någonting bra i mitt liv. Och jag tror det handlar mycket om mina känslor som jag aldrig bearbetat innan. Min hjärna förstår inte, och jag trycker ner mig själv istället för att pusha mig och verkligen tro på mig själv. Jag har fått bli vuxen i väldigt tidig ålder, och det är någonting som inte alltid är sådär jättebra. För jag har aldrig fått vara ett riktigt "barn". Ni vet, leka, ha kul och va med vänner. Slippa vara orolig över saker och ting... Jag har haft det väldigt jobbigt men det är någonting som jag förtryckt i så många år nu... Och det börjar komma ikapp mig snabbare och snabbare. Varje gång jag vänder mig om och tittar tillbaka, så är minnena och känslorna närmare mig och nutiden. Jag känner mig jagad av dessa känslor, av dessa minnen. Ibland känns det som att jag står i ett rum fyllt av människor, skriker på hjälp, men ingen hör. Men det är rätt självklart, jag ber sällan om hjälp. Om inte jag ber om hjälp, hur ska andra då kunna höra mig? Jag måste sluta anta att andra kan läsa mina tankar, jag måste sluta tro att andra förstår när jag är ledsen... För jag är otroligt bra på att låtsas vara glad och må bra... Hur ska då andra kunna se igenom min höga mur som jag byggt upp runt mig själv? 

Att be om hjälp är bland det starkaste man kan göra. Att erkänna för andra att man behöver hjälp, att visa sig svag. Det är väldigt bra att vara stark, men att våga visa sig svag för andra som man litar på, är det starkaste man kan göra. Det är svårt att visa sig svag, men det är något som bygger upp en. Visar man sig svag för rätt människor hjälper dom en att bygga upp sig själv igen! Om man hela tiden går och visar till alla att man är så stark och klarar allt själv, är det rätt logiskt att man inte kommer få hjälp. Våga visa dig svag, så ska du få se att de som bryr sig om dig, kommer hjälpa dig. Jag menar då inte att man ska få sammanbrott och lägga sig och gråta. Man kan visa sig svag bara av att säga "du, jag måste prata med dig. Jag mår inte bra och behöver hjälp". Många kopplar att "visa sig svag" som någonting dåligt.. Att svaga personer är de som jämnt gråter, de som är överdrivna och tar allting på för stort allvar. Men en sak ska ni veta, att den svaga är inte svag bara för att... Utan det är för att man varit stark för länge. Man orkar inte längre, och faller ihop. När man faller ihop, gäller det att ha människor omkring dig som bryr sig om dig, som kan hjälpa dig att få tag i en psykolog eller någon att tala med. För det räcker inte alltid med ett samtal till bästavännen, tyvärr. 

Så tjejer och killar, våga vara svaga! Våga visa era svaga sidor för personer ni litar på, för de som ni vet hjälper er i alla lägen. Glöm aldrig vilka ni är, mår ni dåligt, försök att finna er själva där inne. Jag lovar att ni finns där, det kanske känns som att ni är helt lost, men längst inne finns den personen just DU är. Har du hittat vem du egentligen är? Bra! Sträva nu efter att vara den personen varje dag... Och för att börja sträva mot det målet, börja med att ta tag i dina känslor! Ta upp den där papperslappen ur sopkorgen, leta upp adressen till närmaste psykolog/bup. Våga säga till kompisen eller föräldern "du, jag behöver hjälp". Jag tror på mig själv, och jag tror på alla er som mår dåligt! Kom igen, nu visar vi världen att vi är starka nog för detta! Vi ska klara detta, tillsammans! <3