MOLLELINAS

Hej på er!

Det slog mig nu att snart är det dags för mig att bestämma mig om vad jag vill göra efter studenten. Ska jag plugga vidare direkt? Vad ska jag ens plugga? Måste jag läsa några kurser på komvux innan så jag kommer in på någon speciell linje? VAD ska jag ens utbilda mig till? Vad vill jag bli, vad vill jag göra med mitt liv? Vill jag plugga här i Uppsala, eller vill jag åka någon annanstans och upptäcka nya städer? Har funderat på att åka och jobba i Alanya efter studenten... alltså det är SÅ mycket man ska bestämma och man måste bestämma allting själv, det är det som är det allra värsta.

 

Jag sitter här i min säng med ångest och en press på mig själv över vad jag ska göra. Det är något så otroligt mycket i skolan så man orkar knappt gå upp på morgonen, men man måste för annars får man F i allting. Det sjukaste är att man inte kan må psykiskt dåligt utan någon anledning i dagens samhälle, utan det måste ha hänt något. Någon måste ha dött, man måste ha blivit utsatt på nåt sätt eller något traumatiskt måste ha hänt för att skolor och myndigheter ska förstå att man mår dåligt. Det jag är mest chockad över är att lärare, speciellt på gymnasiet, inte förstår när elever är stressade och har ångest över skolan... hur kan dom INTE förstå eleverna? Jag förstår verkligen inte. 

 

Under gymnasiet händer SÅ mycket. Man kommer till en helt ny klass, under dessa 3 år hinner man bli 18 år, ta studenten och officiellt bli "vuxen". På det ska man klara av alla kurser, när man får A på nästan allting i kursen sen ett E på någonting, då blir det ett slutbetyg D. Det är ju inte konstigt att man ger upp? Ser jag att jag har C på någonting till exempel i en kurs som jag vill ha A i, då får jag panik och frågar läraren direkt vad jag ska göra för att höja betyget på just den uppgiften. Varför kan inte lärarna förstå pressen som sätts på elever med det nya betygssystemet? Och sedan förstår dom inte om man mår dåligt... nej men absolut dumhuvuden. 

 

Enligt mig är faktiskt 3an värst.... det är mycket plugg men det är faktiskt ganska roliga kurser, vi läser inte lika mycket hästkurser i 3an utan det är mycket annat. Men, det som suger med årskurs 3 är att man har SÅ otroooooligt mycket att tänka på. Om 122 dagar tar jag studenten, då står jag där i min vita klänning och min mössa och ska veta vad jag vill göra det kommande året/åren. Vet jag det nu? NEJ. Jag har inte en aning och det är så skrämmande för jag kommer ihåg den dagen då vi startade nedräkningen till studenten, det var lite mer än 100 dagar sedan... tiden går otroligt fort och snart sitter vår klass där i stadsparken med jordgubbar i munnen och ett champagneglas i handen. Då ska vi alla ha en plan med livet, om vad vi vill göra och vi ska flytta hemifrån och grejer. KLART MAN FÅR PANIK. Sådant här har jag aldrig tvingats tänka på innan och nu plötsligt har jag så mycket eget ansvar över mitt liv, och det är svårare än vad det låter. Att bli 18 handlar inte bara om att få gå på krogen, köpa 2,25or på Ica och köpa cigg, det är så himla mycket mer. Innan jag var 18 längtade jag tills den dagen då jag var "vuxen". Jag är idag glad över att jag är 18 då jag har ett mycket friare liv, men besluten som JAG ska ta, ingen annan, om mitt liv... det är inte kul. Man kan inte bestämma sig och man tänker och grubblar hela nätterna över vad som är rätt och vad som är fel. 

 

Så... vad vill jag göra då? Jadu jag har inte en aning. Jag vill inte JOBBA med hästar hela livet, men jag vill ha det som en hobby... jag måste plugga på komvux innan jag söker till högskolan... ska jag jobba med hästar då under tiden som jag pluggar? Ska jag plugga kurserna på distans så jag kan få ett bättre jobb? Det är så mycket tankar så man vet inte vad man ska ta sig till. Ska jag flytta hemifrån? Vart ska jag bo? Kommer jag ha råd? Ja men ni vet... det är många tankar som bara handlar om vad man ska göra efter studenten. Sedan är det väldigt många i gymnasiet som mår dåligt, det är mycket hormoner och stora förändringar som sker... när man sedan har pressen angående betyg och allt med studenten att tänka på + privata saker, ja det är inte konstigt om man går in i väggen. Det värsta är bara att generationen över oss inte förstår detta, dom är uppvuxna i ett helt annat samhälle där det bara var att knacka på en dörr så fick man ett jobb. Så är det inte idag, det är inte så lätt att få ett jobb, det är inte lätt att inte ha senaste modellen av iPhone för då blir man utfryst... våra småsyskon leker med iPads och våra föräldrar lekte med träbitar när dom var så små. Det är så annorlunda för dom så dom förstår helt enkelt inte att man kan må dåligt även om man "har det bra" i deras ögon. 

 

Livet är inte alltid så lätt men det gäller att man verkligen håller ut och gör det som är bäst för en själv. Jag har ingen aning om vad jag ska göra efter studenten, men jag vet iallafall att jag inte vill bara sitta hemma och inte göra någonting. Jag letar efter jobb som en galning men det är inte lätt att hitta någonting, speciellt inte i Uppsala. Därför ska jag utöka mina vyer tänkte jag och ska kolla runt i Norrtälje, jag har ändå mycket kompisar där och det går direktbussar från Uppsala till Norrtälje. Det finns ridskolor i Norrtälje som jag säkert kan prata med och sedan finns det olika fik och affärer. Men man vet aldrig... efter studenten kanske ni ser mig nere i Alanya? Eller i Lund hos min älskade vän Felicia... eller jag kanske bestämmer mig för att åka upp till Luleå och studera... jag har INGEN aning och jag har rejäl ångest över det, för snart är det dags att anmäla sig till kurser på komvux och jag måste egentligen bara komma på VART jag vill läsa på komvux, om jag vill stanna i Uppsala eller om jag vill åka någonstans i Sverige och lära känna nya människor. Jag vet inte, och jag tror inte riktigt ni vet heller haha. Är det någon här som tagit studenten? Vad gjorde ni efter studenten isåfall?

 

Nu ska jag lyssna på musik och försöka sova... börjar 08.30 imorgon med historia och religion... bara att kämpa på! Puss på er.