MOLLELINAS

Jag har legat supersjuk i halsfluss sen i fredags, och detta har såklart gett mig en massa tid för mig själv att tänka en massa, de dagar jag inte varit helt däckad pga 39 graders feber haha.

Jag, Sophie Svensk, börjar faktiskt känna att jag mår lite, lite bättre. Menar då mitt psykiska tillstånd (även om halsflussen även snart är helt borta hahaha). Jag har ju hittat Linda, och ärligt hon gör mig så sjukt glad. Men jag känner nu, att jag har vänner, dom är väldigt få, men dom finns där. Jag ska till en psykolog nu, och jag är inte lika rädd nu som jag varit förr. Jag vill ge detta en chans, jag vill verkligen må bra nu. Jag mår verkligen inte bra, och det märker jag på hur jag blivit som person. Väldigt negativ och blir lätt ledsen. Jag har måååånga tecken på en depression men jag diagnostiserar inte mig själv, utan det överlåter jag isåfall till psykolog och läkare. 

Jag har länge känt att jag inte har nåt att kämpa för, allt har känts väldigt meningslöst. Men nu, så känner jag att det finns hopp. Jag börjar se det där lilla ljuset i tunneln, men det är en lång väg kvar. Och helt ärligt är jag nästan lite rädd för att en dag vakna och må HELT bra... Jag har alltid mått väldigt dåligt, och jag är livrädd att de jag har i mitt liv nu endast är här för att jag mår dåligt. Jag vet såklart att så inte är fallet... Men jag är så rädd att förlora dom. Jag kommer ju bara kunna ge dom mer av den fantastiska människa som jag är när jag mår helt bra... Men vem kommer jag va då? Jag är SÅ van vid att va den tjejen som man tycker synd om, hon som faktiskt har haft det tufft... Men vafan jag kan ju inte heller leva hela mitt liv på det, på att va hon som man tycker synd om. Jag fick min nuvarande anställning tack vare att jag var mig, den bästa av mig. Inte fan tyckte min chef synd om mig och anställde mig därefter? Så jag måste bara våga öppna mina vingar nu, och flyga mot bättre tider... Mycket bättre tider. 

Jag har en period i mitt liv framför mig nu som kommer bli väldigt tuff, som kommer innebära många tuffa beslut och att våga vara svag. Det kommer vara en period där jag verkligen behöver mina vänner, och vi får helt enkelt se vilka som ställer upp. Jag vet redan nu, eller har ett hum, om vilka dessa är, så nu får vi se om jag har rätt magkänsla ang de personerna. 

Det är så viktigt att omge sig kring människor man kan lita på, människor som man kan vara avslappnad med. Människor som genuint bryr sig, och verkligen VILL bry sig, vill hjälpa och vill älska en. Om inte jag hade haft de vänner jag har idag, då hade jag inte stått här idag. Även min familj, det har varit tufft men utan min familj hade jag inte heller stått här idag. 

När man har varit med om mycket skit lär man sig att uppskatta de små saker i livet som är bra. Jag blir glad för ett kärleksfullt sms från en vän eller bara ett "jag saknar dig" från någon man älskar och inte träffat på länge. Sådant uppskattar jag och värdesätter något otrooooligt mycket. Det är jätteviktigt för mig att visa varandra kärlek och glädje, och det är något jag försöker visa för mina vänner och familj så ofta jag kan. Jag uppskattar minsta lilla som görs för mig, men för de jag bryr mig om och älskar... De kan jag gå jorden runt för. Jag gör ALLT för de få jag valt ut, de få som jag släppt in och tagit ner muren jag byggt upp under 19 år. 

Jag är en väldigt speciell person. Jag är inte den lättaste, väldigt envis och vill ha det på mitt sätt, samtidigt som jag är väldigt känslig. Jag är väääldigt hängiven till mina nära, och jag sviker aldrig dom. Jag håller alltiiiid de jag sagt och lovat, för jag vet hur ONT det gör när någon säger nåt, och kan sen inte hålla det. Jag vet hur ont det gör att bli sviken, och jag skulle aldrig utsätta mina närmsta för den typen av smärta. För det är hemskt, jag har gått igenom det själv lite för många gånger. Och jag har tillslut tänkt att det är fel på mig... Och det tycker jag inte idag. Jag tycker inte att man sårar en människa som man står nära oavsett hur komplicerad och messed up den människan kan vara. Har man valt att få en annan människa att lita på en, ja då får man ta hand om den tilliten och det förtroendet också. För att få någon annans tillit, respekt och förtroende är det finaste man kan få enligt mig. Att en annan människa känner att denne kan berätta vadsomhelst för mig, det är så sjukt fint för mig och det är någonting som iallafall jag vill ta vara på. Och, som man sagt i så många år, behandla andra som du själv vill bli behandlad. Beter jag mig väl mot mina närmsta, tar hand om det förtroende och den tillit jag fått... Då är chansen ganska stor att de kommer göra likadant gentemot mig.. Eller har jag fel?

Vänskap är det finaste i livet tycker jag. Vänner, det är något jag uppskattar såååå mycket eftersom jag blev mobbad 9 år i rad och hade knappt en enda vän under alla dessa år. Så idag, är vänskap något för mig som betyder otroligt mycket. För mig, är vänskap det viktigaste i mitt liv och jag skulle aldrig klara mig utan de vänner jag har idag. Tack som fan alla mina vänner, ni är så jävla bra och jag älskar er. Jag behöver inte nämna namn, ni vet mycket väl vilka ni är. <3