MOLLELINAS

Så nu ligger jag här i min säng, försöker att lyssna på de låtarna som jag blir glad av, men jag vill egentligen bara gråta hela natten. Jag vill skrika. Jag vill riva av mig mitt eget hår, ångesten är helt sjuk. Jag förstår inte hur man kan må så jävla dåligt hela tiden, ska jag aldrig någonsin få vara glad? Ska jag aldrig få uppskatta livet sådär mycket som jag vill. Ska jag alltid bli nedtryckt av livet, såfort det börjar gå bra dör mig. Vad har jag gjort som gör att det ska va så jävla skit alltså... 

Jag känner mig som jordens mest ensamma människa. Jag känner mig som en liten mygga, som alla vara stör sig på och vill få bort. Det känns som att jag skriker i ett rum fullt av människor, men det är liksom ingen som orkar lyssna längre. Det är ingen som orkar torka mina tårar ni vet? 

Jag är så trött på att må dåligt, jag är så trött på att sakna min mamma, jag är så trött att bli hemsökt varje natt av trauman och dåliga minnen. Jag orkar liksom inte kämpa ensam längre, men ändå vill jag inte släppa in någon. Jag vill inte bli sårad ännu en gång, jag vågar inte släppa in någon nära igen, jag kan inte bli sårad igen. 

Men, jag vill egentligen inget hellre än att ha någon att bara bryta ihop hos, någon att krama, någon som bryr sig. Jag orkar inte gråta varje kväll, jag vill inte må såhär. Jag vill må bra, jag vill vara glad och uppskatta livet igen.

Jag vill bli Sophie nu, jag vill inte vara denna tysta, tråkiga versionen av mig själv. Jag har så mycket mer att ge, jag har så mycket kärlek och glädje att sprida, egentligen. Men man kan fan inte alltid må bra, och det är okej. Men jag är bara less på att alltid må dåligt, less på att aldrig skratta på riktigt. Less på att vakna varje morgon och låtsas som att livet är helt fantastiskt.

Önskar bara att om det finns någon Gud, att han kan låta mig glömma alla minnen och bara låta mig gå vidare, för jag orkar inte tampas med dom varje dag längre. 

Så Gud, om du läser detta, snälla hjälp mig.